Kardinal Walter Brandmüller, 97 år, skriver i en text som publicerades av Sandro Magister den 8 september om ”synodalitet”. Huvudpunkter:
- Enligt den klassiska katolska tolkningen är en synod ett möte mellan biskopar i syfte att gemensamt utöva sitt läromässiga och pastorala ämbete.
- År 1965 inrättade Paulus VI den så kallade biskopssynoden som ett rådgivande organ till påven.
- Nyligen inrättade organ, vars medlemmar förutom biskopar även omfattar präster och lekmän av båda könen, kan inte på rätt sätt kallas synoder.
- Kompetenta lekmän kan givetvis anförtros en rådgivande roll. Men där ett sådant samarbete bedrivs bör man noggrant undvika varje vilseledande användning av termerna ”synod”, ”synodalitet” och liknande, och istället finna en term som på ett adekvat sätt uttrycker den faktiska situationen.
- Inrättandet av sådana organ har sin grund i en strävan att införa sekulära strukturer och demokratiska förfaranden i kyrkans liv.
- Det som föreslås inom den katolska sfären är en typ av synod inspirerad av den protestantiska modellen, vars medlemmar väljs demokratiskt bland pastorer och män och kvinnor med olika yrkesbakgrunder och kulturella sammanhang, vilka alla har lika stor rösträtt.
- Luther själv formulerade dessa idéer i sina polemiska skrifter från 1520. Genom att kategoriskt förneka att Jesus Kristus hade instiftat prästvigningssakramentet hävdade han att dopet i sig är tillräckligt för att göra en man eller kvinna till präst, biskop och påve.
- Det är uppenbart att ett sådant synodalitetsbegrepp är oförenligt med den katolska ecklesiologin.
AI-översättning